Det är säkert första Gånge, att edert eget Språk, här i Jutors Land, liuder från dansk Mans Munn — som från hans hjärta.
Många dagar äro förtflutne, skumma dagar!
innom hvilka nordiska folket var blott — än en plog, än en blodyxa i monokraters eller aristokraters händer — och hvad sämre var, i fremmande despotarnes. Nu brukar folket sjelf sine händer; ty det brukar Hufvudan. Och icke för att skingra, utan för att samla.
Så samlades redan Svier och Gother med Daner och Joter på gamla Upsalas kullar liksom nu också håär på den hittills i dimmor höljde Himmelbergen.
Och det blir icke sista gången. Soner efter fäder skola vrida fastare och fastare, oupløseligt den kedjan, som nu omsluter Norden, och — utesluter vätter och vålnader. Lågan, som nytänd, beskiner uppelder berg och dal — skal ei något yrväder fläcka.
Nu klappar icke mer! Ty öppen är den dör,
Som våre fäder hade stängat för —
Fremmande bjørnar låtom utestänga!
Har sjelf vi några, dem vi måste vänga.
Gå tullfri fram och åter son af nord!
Din enda tull, den är det fria ord —
Det fria ord, ja men från fria ander!
Då liuft det lindar, öfver fria lander.
Har fruktan icke plats i nordisk bröst,
Ær fri och stark din arm, som är din röst;
Ei fråger du om ost och west och søder;
I frid, i strid vi alla stå som bröder.
I frid vi räkas lugnt på Eyresund.
I strid på sjö, på land vi har förbund —
Neptun har med sit treudd rakat länge;
Vi har et annat, ei på väg skal hänge,
Kring os i fjerran höras åskans dön;
Men Krigets moln går än ei öfver sjön.
Och skulle det sig öfver Norden høie:
Det skingras genast: lik en annan fløie
(Derpaa synges:)
Du gamle Asers første Hjem i Norden!
Du, skjønne Disers skjønne Fosterland!
Din Heltehæder liig Troldhättans Torden,
Gjenlyder trindt fra Østresaltets Strand.
I Freden mild og elskelig som Balder,
I Kampen vild og frygtelig som Thor;
End blomstrer, som i Odins Gyldenalder,
Det Land, hvor Venlighed hos Styrken boer
Saa grønnes dine Dale, dine Fjelde
I evig Ungdom kraftigt Aar for Aar;
I Borgerdyd kun mærke Du din Ælde!
Og Svithiod stærk, som nu, om Secler staaer,
Held, Hæder og Velsignelse over det svenske Broderland!
(Nu fremsiges:)
Nye Venner Svithiod
Vil forene med de gamle
Og trefoldigt vi os samle
Paa en fælleds Lod.
Med trefoldig Kraft vi trænde!
Islæt følge paa!
Stærkt og varigt maae
Vi vort Treskaft da fuldende!
Intet fjendtligt Sværd
Det af Væven skjær.
Held, Hæder og Velsignelse over det treenige Norden!